Jag vet inte hur jag skulle reagera!

Jag vet inte hur jag skulle reagera!

Last Updated on: 27th mars 2021, 09:36 f m

Efter att ha läst Aftonbladets artikel om tränaren dit den unga tjejen flyttat blir jag upprörd. Jag vet inte vad som upprör mest. Fakta att fotbollsstränaren har misshandlat henne och andra eller att hon befinner sig under hans beskydd?

När barn är 12 år, då först har de rätt att välja om de ska bo hos mamma eller pappa vid en separation och barn upp till 18-års ålder kan placeras i fosterhem. Att en 14-åring har rätt att flytta hem till en vuxen karl av eget val, alltså endast bara 2 år efter det att hon fått rätten att välja bostadsadress mellan föräldrarna är så i ögonfallande konstigt i min värld att min mage vänder sig.

Jag har så mycket att orda om som är galet i Socialtjänstlagen så ni skulle inte orka lyssna! Hur kan man ens fundera på att upprätta en orosanmälan mot föräldrarna om inte mannen för faktum uppfyller grundkraven som vårdnadshavare? Det var ju till honom tjejen hade flyttat och hon räknas fortfarande som ett barn.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått ställa mig upp och skällt på skolor, myndigheter och andra vuxna inför mina egna barn, för att visa var trygghet och styrka ligger. Jag har tänkt att ”no matter the pain”, barnen ska känna att jag håller deras rygg i vått och torrt. Och ”vi” som föräldrar har åkt flera mil för att hämta hem en ungdom som passat på att utforska Stockholm när vi inte var på plats hemma. Det ingår i rollen som förälder att vara både pålitlig och jobbig!

Att vara ensamstående har dessutom krävt av mig att bli både ”mamma och pappa”, dvs att jag inte kunde hota med något som jag senare vek mig i för att barnen blev ledsna och började tjata. Föräldrarollen är den största vi någonsin får äran att spela och då kan man inte acceptera omgivningens tryck som förleder barnet med en icke existerande moralisk rättvisa, eller ”det borde inte vara möjligt”.

Nu fick just mina barn ändå i princip göra vad de ville så länge de hade mig ihopkopplad som en fallskärm om något gick fel. Typ frihet under förälderns ansvar.

Hur mycket vi än ändrar lagar och åtalar förövare försvinner inte det yttersta ansvaret. När föräldrar struntar i tidigare domar för att barnen ska få fortsätta utöva sporten med någon föräldrarna ytligt känner till och uppskattar, vilken lag i världen skyddar då den enskilda individen? Jag menar alla tecken finns där.

När barnet fyller arton år, då löser ansvaret och plikten upp sig. En sekund efter midnatt försvinner föräldrarnas lagliga skyldighet att bistå barnen med allt de behöver för en fungerande framtid, härefter är det upp till dem. Som förälder har den sista sekunden i ansvarsrollen varit jobbigast för mig. Dagen efter har jag stått och rullat ihop skyddssnätet, dragit in alla mina spindeltrådar som sträckt sig över hela samhället och försäkrat barnen om att behöver de hjälp, så är det bara att vissla!

Jag vet att det är jobbigt att vara främst tonårsförälder. Barnen befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen och deras logik blir alltmer försvarbar. Det blir svårt att se barnet i den unga vuxna kroppen. Trots detta är det främst deras psyke vi som tonårsföräldrar skyddar och gror och deras påverkbara psyke blir varje dag utsatt för kampanjer av andra vuxna, i skolan, av vänner, på sociala medier och från filmer.

En av de viktigaste gåvorna i form av uppfostan vi kan ge våra barn är självständighet. Frihet under ansvar, orsak och konsekvens. När barn (och vuxna) finner trygghet där den egentligen inte finns, då finns ingen trygghet att jämföra med. Är människan självständig känslomässsigt, då finns ingen trygghet att söka hos andra och bilden blir klarare.

Jag tillhör den äldre generationen och har aldrig litat på samhällssystemet så mycket som dagens småbarnsföräldrar gör och går efter devisen ”det jag tar under mina vingar…”, mitt hem har alltid fungerat som en fristad.

Även om den här fotbollstränaren döms, vilket är troligt, så kommer inte dottern att direkt förvandlas tillbaka till det barn hon var innan den här historien, om hon ens var ett barn då. Det är jobbigt att vara förälder men föräldraskapet är också den period i livet när vi betyder allra mest för flest människor. Att tjejens föräldrar inte ger upp borde vara en hint till barn- och ungdom på soc att de behöver hjälp att stärka deras position, lite omvänt mot vart ni trodde texten skulle leda.

Även om vissa föräldrar inte lever upp till rollen och barn behöver nya hem, så lider de flesta föräldrarna av att inte kunna rädda sina unga för att lagen begränsar dem. Det saknas gråzoner där de behövs mest och med barn följer ingen instruktionsbok.

/Christine

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/R9K9Xr/har-flyr-den-valdsdomde-tranaren-vara-fragor

Leave a reply