Jag är trött på restriktioner och trött på att försvara mig mot en osynlig fiende!

Jag är trött på restriktioner och trött på att försvara mig mot en osynlig fiende!

Last Updated on: 2nd januari 2021, 03:19 e m

Jag var trött på lågkonjukturen och den medförda isolationen den innebar innan Corona, vilket gör mig megatrött nu -och för att inte tala om, slarvig! För att säkra främst andra vid min resa ville jag ha ett munskydd. Jag hade inget och varken dykardräkt med tätt cyklop eller toalettpapperstunna skydd lockar mig. Något mittemellan har inte gått att uppbringa utan pengar på fickan.

Sista kvällen innan läggdags med en tredjedels familj och barnbarn, kom så dottern med en hemmasydd ansiktsmask i tre lager tyg och resår att spänna runt öronen. -Perfekt tänkte jag!

Min alldeles egen bokstavskombination fick mig att likna masken vid ett pungskydd och jag fnittrade busigt. Som tur är känner min dotter mig och vet att jag inte alltför sällan pratar det jag tänker. Hon hakade skojfriskt på och jag skrattade riktigt gott åt hennes snabba repliker, rakt ner i kudden.

Men ”på riktigt då” som mitt äldsta barnbarn säger, var masken både cool och fungerande. Den åkte på, på perrongen när en lite familj kom och ställde sig bredvid. Den åkte på för att jag inte vill smitta dem med något jag inte vet att jag har. Förutom alla konstiga symptom jag har haft sedan megaförkylningen från November, har jag nämligen varit ovanligt frisk!

Jag är alltid den som drabbas först av en influensa, helst en månad innan virus kommit till Sverige med sina gåvor. Vilket självklart orsakar att jag hinner smitta halva stan innan sjukvården ens funderar på att kolla upp. Jag gissar att kverulanter finns det många av och de skapar en ”jaaaa, jaaa” reaktion hos sjuksköterskor och läkare.

Dessutom är hypokondri (man känner efter på allt i kroppen och hittar egna sjukdomsbilder) ett icke så ovanligt fenomen. Men som överläkaren sa i en bok från början av 1900-talet ”patienten som saknar evidensbara symptom men ändå lider mår inte bra och även det ska vi bota”!

Författaren till boken (även han en läkare) skrev den som studier för läkarkandidatrar. Han tog upp händelser från sin egen utbildning och förklarade nyttan utifrån sin egen mångåriga erfarenhet.

Den var bra den boken, om man nu gillar att läsa faktaböcker och studiematerial.

Efter ett tag med ansiktsmasken på blir det väldigt varmt. Näsan börjar rinna och jag blåser upp varmluft på ögonen. Dessutom börjar det klia i näsan. Väl inne på tåget som först var ”väl-bokat” åker masken av och jag ser ett långt hundhår som sitter fast i mitt torkade näsdropp. Det virvlade när jag andades – ahaaa det var kliorsaken!

Jag tänker inte sitta med en irriterande serpentin fladdrande framför ögonen i två timmar, och än mindre skulle jag stå ut med att det kittlade. Jag drog bort hundhåret och gudarna vet var det hamnade. Inte blev det i en förseglad plastpåse i alla fall.

Plöstligt sätter sig en ny passagerare bredvid mig och just där och då försvann tanken på munskydd. Istället besväras jag av att det väl-bokade snabbtåget plötsligt blev överfullt i Coronaperspektiv! Det kom mer och mer passagerare. Snart var nästan hela vagnen full.

50% hade munskydd och 50% var utan, alla var riktigt dämpade. Vi tittade lite på varandra och sjönk ner i vad det än var vi kunde göra och gjorde under resan.

Väl framme minns jag plötsligt munskyddet igen och inser att det är nedpackat nu (don’t even ask why). På vägen hem ska jag stanna och handla lite. Munskyddet ligger fortfarande nedpackat.

På Maxi ICA hade butiken gjort allt i deras makt att hindra virusspridning. Det var handtvätt precis överallt och på golvet fanns tydliga uppmaningar ”håll avstånd”. Godishyllan hade till och med ”använda och oanvända” spadar!

När jag går i butiken tänker jag massor på mitt munskydd som jag inte fick med mig ur väskan. Jag insåg också att ingen av kunderna hade något. Det kändes inte riktigt bra. Men det som kändes absolut värst var att många (flertalet) kunder ”på riktigt nu” var irriterade över att de inte fick handla själva.

Vid ett tillfälle kommer två andra bakom mig varav att jag bara ser den ena, de båda kör sina shoppingvagnar som racerbilar och frustar högt, de vill köra om. Så när jag går åt sidan för att släppa fram den jag ser, tränger sig den andra förbi mig och blänger surt i flera meter.

Kör man rallybil då borde man veta att det finns broms också och att det är den som kör in i någon annans kärra som är orsaken till felet. Covid eller inte!

Epidemin i Sverige, pandemin globalt visar tendenser till fredlösa människor som agerar i självskydd för överlevnad. Det mest bisarra är att vi inte befinner oss i ett krigstillstånd där anarki råder. Vi befinner oss i en situation där bara empati räddar liv.

Något jag själv glömde när en annan tanke poppade upp i huvudet!

Leave a reply